Fotot, Francesca och Fallet
Bara för att jag råkade nämna att jag nästan aldrig blir sjuk så åkte jag såklart på en dunderförskylning. Inte så kul när det bara är några dagar kvar innan vi åker hem till Paris igen. Men vad passar väl inte bättre än att krypa upp i soffan och titta på dokumentärer.
I går gick det nämligen en dokumentär på K special på SVT2 om fotografen Francesca Woodman och hennes alltför korta liv. Hennes öde har alltid haft en mystisk prägel över sig och det är nog första gången det visas som dokumentär.
Väldigt intressant när det dessutom är hennes föräldrar som berättar. Ni kan se programmet här .
foto: Francesca Woodman
(For TRANSLATION click on the flag under the post!)
”then at one point I did not need to translate the notes; they went directly to my hands” – Francesca Woodman
När jag var runt sjutton arton år, när jag själv exprimenterade med självporträtt, då jag själv alltid var tillgänglig, när jag bara fotade analogt, när jag inte hade den aning om de närmsta årens teknologiska utveckling, när jag stod timme efter timme och andades in de starka ångorna i mörkrummet, när jag älskade att lägga näsan mot och dra in lukten av det nykopierade fotot, det var då jag upptäckte en fotograf som hade haft samma passion som mig. Francesca Woodman hette hon. Under nio års tid, mellan 1972-1981, när hon var 13- 22 år, producerade hon en mängd poetiska arbeten, med sig själv både framför och bakom kameran. Hon har inspirerat mig mycket i mitt sätt att finna mitt eget fotografiska uttryck. Hon tog sitt liv samma år som jag föddes, 1981. Men fotografierna lever kvar och sätter en speciell mystisk prägel över hennes korta liv.
